Det brinner i Australien!

Stenkastande ungdomar är ett globalt fenomen. Överallt där det finns fattigdom och förtryck finns det människor som gör uppror. Senaste exemplet kommer från Australien där ungdomar den senaste tiden tänt eldar och attackerat poliser.
Det brinner i Australien, nåja, åtminstone i skogar och byar (vilket är nog så allvarligt, bränder i tätbefolkade områden är inte att leka med). I etablerad media fokuseras det som väntat helt och hållet på ungdomsgängen som tuttat på och som kastat stenar mot poliser. Som vanligt hamnar ungdomarnas egna berättelser i skymundan.

Som alltid när det letas förklaringar vänder man (läs: journalister) sig till dem som representerar staten: politiker och poliser. Det är dem som ständigt, i våldsamma konflikter mellan myndigheter och medborgare, har privilegiet att definiera problemen och se till att bilden av den svenska staten som rättvis och god upprätthålls.

Det rasistiska Australien förnekas

Vore man verkligt intresserad av att reda ut varifrån ungdomarnas frustration och ilska kommer skulle man givetvis ge dem själva chansen att förklara. Och visst har det läckt förklaringar lite här och där även i etablerad media. Men allt som oftast inte, man vill inte höra att australiensk polis trakasserar fattiga och invandrare, bland annat genom att helt godtyckligt stanna folk och kräva identitetshandlingar.
Man vill inte höra om det rasistiska Australien där invandrare får räkna med att inte alltid komma in på diskotek och pubar, där det är svårt att få tag i bostad och arbete. Man vill inte höra att det som tidigare varit åtta fritidsgårdar idag bara är en enda i Australien. Man vill inte höra att välfärdsslakten drabbat dessa människor hårdare än andra.

Australien och Clichy Sous-bois har mycket gemensamt

Att ungdomar i Australien kastar sten mot sina plågoandar borde man inte se annat än som ett sundhetstecken på att dessa personer ännu inte, åtminstone inte i full utsträckning, internaliserat det förtryck som den svenska staten systematiskt utsätter dem för. Än så länge håller dessa människor, helt riktigt, någon annan än dem själva ansvarig för underordningen och maktlösheten.
Det är viktigt att komma ihåg att de exkluderande, rasistiska och klassmässiga strukturer som drabbar befolkningen i Australien är globala strukturer. Vi har i Australien ännu inte fått erfara något som liknar de uppror som lamslog Frankrike under hösten 2005 då förortsområden över hela landet drabbades av kravaller.

Det politiska etablissemanget blundar

När Proanorektisk Revolution för drygt ett år sedan besökte Paris träffade vi en rad personer - anarkister, flyktingar och aktiva anti-rasister - som försökte förklara det inträffade. Man berättade om förfallet av förortsområdena, om det politiska etablissemanget som blundar eftersom människorna där helt enkelt inte utgör partiernas väljarbas. Man beskrev hur sociala organisationer försvunnit från förorterna och efterlämnat ett tomrum som fyllts av religiös extremism.
Med tanke på de senaste decenniernas svenska samhällsutveckling är vi definitivt på god väg åt samma håll. Klassklyftorna och segregeringen ökar, dessutom har det politiska samtalet kring invandring hårdnat betydligt.

Utanförskapet som i Australien uttrycker sig i eldhärjade skogar och stenkastning mot polisen är detsamma som utanförskapet i Clichy Sous-bois, förortsområdet till Paris där kravallerna 2005 startade med brända bilar och molotovcocktails. Det är ett sorgligt och ett inte så litet talande faktum att dessa båda grupper har långt mer gemensamt med varandra än med de vita ungdomarna från innerstaden, bara några kilometer därifrån.